Vaknade pigg och utvilad av mig själv i morse, innan klockan ringde. Hann äta frukost och göra mig klar, tömma diskmaskinen och plocka undan i köket innan lilleman vaknade. Gick upp till honom och möttes av ett leende när jag öppnade dörren till hans rum. Det är en härlig känsla när han står där glad i sin säng och sträcker armarna mot mig... Läste på facebook att nån skrivit att "det vackraste smycke jag burit runt min hals är mitt barns armar", och det gör mig nästan tårögd av lycka. För precis så är det. Allt jobbigt i mitt liv och allt tråkigt suddas ut när Milton kramar mig och ger mig en puss eller ett leende. Tänk om han visste vilken makt han besitter; att han äger nyckeln till mitt hjärta och kan få mig att må bra bara genom att vara sig själv. Han dömer mig inte, han ser mig som den jag är och älskar mig för den jag är. Han vill inte ändra på mig och han känner och litar på min kärlek även de dagar då jag är sämre på att visa den. Han är krävande, men vilken tvååring är inte det..?

I eftermiddag blir det en tur ut till IKEA. Behöver en gardinstång till Miltons rum, och sen är det färdigt för nu. Gissar att det blir köttbullar till middag när vi ändå är där...