De senaste dagarna

Det har varit mycket Milton-tid de senaste dagarna, trots att det var pappas helg med lilleman. Har såklart inget emot tiden med mitt lilla hjärta, och vi har för det mesta riktigt kul ihop.
Har tagit en del bilder från dagarna som gått:

Middag på MAX

Lekplatsen



Lånat mammas mössa



På kalas hos Snäckan



Gott med glass!

Mitt födelsedagsfirande blev som en del vet abrupt inställt av riktigt tråkiga anledningar. Så istället passade jag på att fira Mors Dag med min fina vän i  lördags. Vi var ute och käkade middag och gjorde en liten krogrunda. Det var vi värda.


Snart dax att gå hem...

Milton har varit hemma med sin pappa idag då han hade feber igår och i morse. Så dom får vara hemma imorgon oxå, men mår han ok imorgon eftermiddag ska vi på lillemans första "utvecklingssamtal" på förskolan! Spännande!

I was born this way

Jag vet att detta är Miltons blogg i första hand, men jag tar mig ändå friheten att lufta mina tankar här OM jag känner för det. Idag gör jag det.
Min födelsedag blev inte vad jag önskade mig. Den blev snarare raka motsatsen. Det var länge sen jag mådde så dåligt som jag gjorde i söndags, och känslorna som rusade i mig var framförallt ilska och sorg. Jag mitt eget sätt att bearbeta sådana känslor, och det är att stänga in mig i min bubbla och komma ut när jag är klar. Det finns människor i min närhet som har svårt att förstå och acceptera det, och det finns dom som rycker på axlarna och tar det för vad det är = mitt sätt.
Jag har väl den senaste tiden funderat på huruvida jag behöver ändra på mitt sätt, men efter den här helgen är jag bergsäker på att jag inte vill ändra på mig. Jag är 36 år gammal och mitt sätt har fungerat i 36 år och det är jag. För att citera Lady Gaga: "I was born this way".

Det viktigaste i mitt liv är min son. Han kommer att gå före allt och alla, oavsett situation. Han får aldrig komma i kläm eller drabbas av de val jag gör i mitt liv. Jag har sett honom rädd en gång, då jag bröt ihop och min smärta, ilska och sorg kom ur mig som ett desperat/primitivt vrålande. Sånt som händer, kanske ni tänker. Men grejen är den, att det hade inte behövt hända. Inte om jag gjort min plikt som mamma och skyddat honom. Så tro mig när jag säger att det kommer aldrig att hända igen. Rädslan i hans ögon, när han inte förstod vad som var "fel" med hans mamma och reaktionen resten av dagen då han var som ett plåster på mig och inte ville lämna min famn har bitit sig fast i mig hårdare än vad jag kunnat föreställa mig.

Jag är en långsint människa. Jag vill gärna blicka framåt och fokusera på framtiden, men jag har börjat inse att jag ofta har svårt att släppa det förflutna. Det är den som fört oss hit, där vi är idag. Och som Oscar Wilde en gång sa: "Det enda vi lär av historien är att den upprepar sig".... Och det om något är väl en lärdom att ta fasta på?

Ingen bra dag

Milton och jag har inte haft någon särskilt bra dag tillsammans. Jo... fram tills hans middagslur som han helst ville hoppa över efter att ha tillskansat sig en powernap i bilen en timme tidigare. Så sova ville han inte, men somnade ändå efter en halvtimmes kämpande. En och en halv timme senare fick jag väcka honom, då hans pappa skulle baka kaka med honom på lekplatsen medan jag tränade, och antagligen var det väckningen som fick honom ur balans... För efter det var det baaaaaraaaaa pip och gnäll...

Det kändes som om både han och jag var rätt nöjda när jag la honom vid halv åtta...

Frågan som nu kvarstår är: kommer han att sjunga för mig imorgon bittida när jag fyller år, låter han mig få sovmorgon, väcker han mig med ett gallskrik eller har han köpt nån liten, dyr present åt mig...
Oavsett vilket, ska morgondagen bli bättre än denna. Jag fyller år och ska omge mig med människor som betyder allt för mig och njuta av varje minut!
Gonatt!

Det närmar sig...

...min födelsedag...! En vän till mig upplyste mig om att jag på söndag är närmare 40 än 30. Men optimist som jag är, kontrade jag med att jag ändå är närmare 30 än 50... Och vad spelar åldern för roll? Mår man bra, känner sig hyffsat pigg och ung i kropp och knopp så är ju åldern bara en siffra på ett papper. Så länge jag orkar träna, har energi till nära och kära och hänger med i Miltons tempo är jag tacksam och njuter av det. Problemen som kommer imorgon vet jag ju inget om än, utan jag lever här och nu.

Har kommit på att jag önskar mig en del saker i år när jag fyller år. Bland annat en sån här:

Så jag har nånstans att lägga dynorna till mina trädgårdsstolar.

Sen vill jag även ha en sån här:



Fast kanske en billigare modell, behöver inte va så märkvärdigt till mig även om denna ska vara den bästa på marknaden.

Jag önskar mig även en sån här:

Och några såna här:

Och så som vanligt ett gäng böcker!
Men mest av allt önskar jag mig en mysig födelsedag med de jag älskar och som står mig nära. Frukost på sängen blir det inte i år, men jag har hört en fågel viska nåt om en hotellfrukost och det smäller bra högt det oxå!



Postcard Killers

Hade på känn efter två perioder i hockeyn igår att det inte skulle gå Sveriges väg... Så jag ägnade en stund åt att läsa ut min bok istället. Postcard Killers heter den, och den är skriven i ett samarbete av Liza Marklund och James Patterson. Jag var ganska ointresserad av den till en början, hade låga förväntningar och trodde inte att jag skulle fastna för den. Men... det gjorde jag väl inte direkt heller. Det var en ok bok, men inte mer. Väldigt lättläst med korta kapitel och en juste story, men inget som grep tag i mig. Så betyget blir en 4:a av 10 möjliga.

Något boken dock gjorde för mig, var att väcka upp läslusten igen. Så nu är jag väldigt sugen på att kasta mig in i en ny men har ingen på lager. Tips, någon? Har önskat mig ett gäng nu när jag fyller år, och ska lägga en beställning på Adlibris inom det närmaste. En bok, ett glas vin, fötterna på bordet, så är jag nöjd!

Idag ska jag hämta Milton efter hans helg med sin pappa och vi ska köra ut till min mamma och äta middag i stora staden Trelleborg. Det är nämligen mina föräldrars bröllopsdag idag, och eftersom min far inte längre finns i livet kan ju mamma få äta en god middag ute med mig och lilleman!

Fattar inte vad som hänt

Startade den här bloggen för ett par dagar sen, och har hunnit göra tre ynkliga inlägg. Har inte ens varit i närheten av att få med tillräckligt mycket för att eventuella nya läsare ska ha hunnit lära känna mig eller dra slutsatser om vem jag är som person.
Och när jag nu går in här är två av mina tre inlägg försvunna! Med bilder och allt! Dessutom är flera av mina inställningar ändrade tillbaka till ursprung... Hrmm... Spökar det på blogger..?

Har inte haft någon bra dag alls, men vill inte gå in på det närmare än så. Däremot fick jag lite bonustid med Milton, som gav mig lite kärlek och styrka som jag får leva på några dagar. Läste hos nån på Facebook som skrivit "Det vackraste smycke jag burit runt min hals är mitt barns armar" och det är en mening som gör mig tårögd. Så sant det är!

Vaknade pigg och utvilad av mig själv i morse, innan klockan ringde. Hann äta frukost och göra mig klar, tömma diskmaskinen och plocka undan i köket innan lilleman vaknade. Gick upp till honom och möttes av ett leende när jag öppnade dörren till hans rum. Det är en härlig känsla när han står där glad i sin säng och sträcker armarna mot mig... Läste på facebook att nån skrivit att "det vackraste smycke jag burit runt min hals är mitt barns armar", och det gör mig nästan tårögd av lycka. För precis så är det. Allt jobbigt i mitt liv och allt tråkigt suddas ut när Milton kramar mig och ger mig en puss eller ett leende. Tänk om han visste vilken makt han besitter; att han äger nyckeln till mitt hjärta och kan få mig att må bra bara genom att vara sig själv. Han dömer mig inte, han ser mig som den jag är och älskar mig för den jag är. Han vill inte ändra på mig och han känner och litar på min kärlek även de dagar då jag är sämre på att visa den. Han är krävande, men vilken tvååring är inte det..?

I eftermiddag blir det en tur ut till IKEA. Behöver en gardinstång till Miltons rum, och sen är det färdigt för nu. Gissar att det blir köttbullar till middag när vi ändå är där...

Min borg

Mitt hem är min borg, som Edward Coke en gång sa. Och här ska jag (och Milton) finna den ro jag/vi behöver för att som trygga individer komma vidare i livet.

Idag var det dax för Milton att bli hämtad av mig på dagis, efter två dagar hos sin pappa. Det var en glad, smutsig och lite solbränd kille som mötte mig på lekgården med en traktor i högsta hugg! Väldigt skönt att se honom och få känna hans små armar runt min hals; har saknat honom och jag bestämde mig för att vi skulle få en mysig eftermiddag.

Så... vi har varit på lekplatsen med hans kompisar, och vi har matat ankor (även om Milton hellre ville äta brödbitarna själv än att ge dom till ankorna...) En promenad med vagnen hann vi oxå med innan det var middagsdax, lite mys i soffan med välling och sen kunde jag lägga en nöjd liten kille för kvällen.

Det känns lite ensamt när jag lagt honom, men samtidigt uppskattar jag den här tiden på kvällen då jag inte behöver bry mig om nån annan än mig själv. Jag kan plocka med tvätt, vattna blommor, fixa med uteplatserna, sitta vid datorn, städa, prata med mamma i telefon eller vad farao jag vill. Det är MIN tid och jag behöver inte ta hänsyn till någon annans krav och behov. Sådana här kvällar ger mig andrum och den styrka jag behöver för att sen kunna dela mig och sätta mig själv åt sidan för andras behov. Ensamtid är viktig, och inget som är farligt.

Första inlägget

Så, då var jag på plats i en ny blogg. Jag väljer att lämna Metrobloggen då jag inte gillar den nya portalen dom valt att använda sig av. För mig som inte är så intresserad, är den alldeles för svårarbetad. Jag vill bara skriva, inte klydda med en massa inställningar och bli arg varje gång jag inte kan ladda upp en bild.

Sen passar det mig bra att börja om med en ny blogg nu när jag på nåt vis börjar om med mitt liv oxå. Man kommer till punkter i livet då det är bra att rensa ut, stanna upp och reflektera, fundera över vilken väg man ska gå, och sen börja om från den punkten. Det är precis vad jag gör nu.

För er som inte följt mig i min gamla blogg http://metrobloggen.se/krypet kan jag berätta att jag är en kvinna i södra Skåne som har en liten pojke på snart två år. Han heter Milton men har sen han låg i min mage kallats för Krypet av mig och hans pappa, så därav namnet på min blogg.
Jag bloggar om Milton och vårt liv, en del om mina tankar om livet, och en del om träning, som är det jag brinner för.

Jag är glad för att läsa, och spenderar gärna en hel sommardag på stranden med näsan i en bok. Lyx för mig är att unna mig tiden till att läsa, och stänga ute allt annat. Världen jag flyr in i då kan vara en tröst när verkligheten är för tung.
Vad gäller träning är det i första hand styrketräning som roar mig. Jag kommer att tävla i Athletic Fitness och eventuellt Bodyfitness till vintern och satsningen inför det är något som gläder mig. Som komplement till gymmet försöker jag klämma in även två till tre löppass i veckan, mellan 5 och 8 km blir det oftast.

Det var lite om mig, mer får ni veta om ni väljer att följa min blogg. Många bilder kommer det oxå att bli!