Efter några dagars (två veckor) trots och bråk på kvällarna inför läggningen, verkar nu lugnet ha lagt sig över Milton igen. Det har testats, både hos mig och hos hans pappa, och inte så lite heller. "JAG VILL INTE SOVA!!!" Till slut testade jag med att låta honom få välja. (Allt nu handlar om att han ska vara med och bestämma...) Två alternativ fick han; nummer ett var att lägga sig ner och sova.
Nummer två var att han fick vara uppe själv, för "alla andra" skulle gå och lägga sig. Då svarar den lille besserwissern att: "Månen e osse uppe!" Så då sa jag till honom att han får vara uppe själv med månen i så fall, och då kröp han suckande upp till sin kudde och sa okej då...
På dagis är det just nu mycket testande av personalen från Miltons sida. Framförallt är det maten som det ska lekas, kladdas och smulas med. Men dom kör samma, hårda linje som jag gör, och han går ju att resonera med. Sen att han ibland väljer att inte lyda, är en annan femma...
Jag har bestämt mig för att tävlingssatsa i AF även i år, och denna gång siktar jag mot SM i augusti. Det innebär mycket träning nu och fram tills dess, och jag är så glad och stolt över Milton som utan gnäll följer med mig till gymmet 1-2 gånger i veckan och uppför sig (överlag) riktigt sjujäkla bra där! Han var även med mig på gymmets årsmöte förra helgen, och satt fint och ritade och viskade till mig i 1 1/2 timme! Hur många 2,5 åringar gör det...?
Har börjat känna lite sorg över att han inte har/får något syskon. Jag som aldrig skulle ha mer än ett barn känner nu en ganska stor längtan efter en liten. Får väl skylla på den biologiska klockan som tickar allt högre och snart är redo att explodera... ;) Men å andra sidan känner jag sån enorm lycka och glädje över denne lille kille som är mitt ljus i det mörker som man ibland vistas i.
Denna helg är han hos sin pappa, men jag tror nog att vi ska hinna ses lite ändå. Och jag ska passa på att vara mer än bara mamma för en stund... Trevlig helg!
