Jag vet att detta är Miltons blogg i första hand, men jag tar mig ändå friheten att lufta mina tankar här OM jag känner för det. Idag gör jag det.
Min födelsedag blev inte vad jag önskade mig. Den blev snarare raka motsatsen. Det var länge sen jag mådde så dåligt som jag gjorde i söndags, och känslorna som rusade i mig var framförallt ilska och sorg. Jag mitt eget sätt att bearbeta sådana känslor, och det är att stänga in mig i min bubbla och komma ut när jag är klar. Det finns människor i min närhet som har svårt att förstå och acceptera det, och det finns dom som rycker på axlarna och tar det för vad det är = mitt sätt.
Jag har väl den senaste tiden funderat på huruvida jag behöver ändra på mitt sätt, men efter den här helgen är jag bergsäker på att jag inte vill ändra på mig. Jag är 36 år gammal och mitt sätt har fungerat i 36 år och det är jag. För att citera Lady Gaga: "I was born this way".
Det viktigaste i mitt liv är min son. Han kommer att gå före allt och alla, oavsett situation. Han får aldrig komma i kläm eller drabbas av de val jag gör i mitt liv. Jag har sett honom rädd en gång, då jag bröt ihop och min smärta, ilska och sorg kom ur mig som ett desperat/primitivt vrålande. Sånt som händer, kanske ni tänker. Men grejen är den, att det hade inte behövt hända. Inte om jag gjort min plikt som mamma och skyddat honom. Så tro mig när jag säger att det kommer aldrig att hända igen. Rädslan i hans ögon, när han inte förstod vad som var "fel" med hans mamma och reaktionen resten av dagen då han var som ett plåster på mig och inte ville lämna min famn har bitit sig fast i mig hårdare än vad jag kunnat föreställa mig.
Jag är en långsint människa. Jag vill gärna blicka framåt och fokusera på framtiden, men jag har börjat inse att jag ofta har svårt att släppa det förflutna. Det är den som fört oss hit, där vi är idag. Och som Oscar Wilde en gång sa: "Det enda vi lär av historien är att den upprepar sig".... Och det om något är väl en lärdom att ta fasta på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar