Lutar åt att Milton hamnat i fyraårs-trotsen nu... Han har ett jäkla tjurigt humör när det inte går hans väg, och han kan sätta sig helt på tvären och vara totalt oresonlig. Lika tvärt kan han vända och vara den solstråle han innerst inne är, och lyda och uppföra sig hur bra som helst.
Gränserna ska testas, och det ingår!
Jobbigast tycker jag att hans separationsångest är; att han blir så ledsen när vi skiljs åt, oavsett om vi ska till dagis, om jag ska lämna honom till hans pappa eller om dom bara tittat in en kort stund och ska köra igen efter nån minut. Men även det hör till åldern, har jag läst, och jag känner igen honom i det jag läser. Han funderar mycket över döden, att människor försvinner och vi kan inte träffa dom mer. Så kanske hans separationsångest bottnar i att han helt enkelt är rädd att det ska hända mig eller hans pappa något så vi inte ses mer. Och det är en konstig känsla att säga till honom att "Jag kommer tillbaka, Milton!", för i själva verket VET jag ju inte om det blir så. Och jag vill ju inte ljuga för min son. Men å andra sidan är det min uppgift att lugna honom, och det normala är ju faktiskt att vi ses igen. :)
Det närmar sig sommar och semester och vi har smakat på några fina sommardagar på vår altan och på gräsmattan utanför. Bollspel, såpbubblor och vattenlek står högt på listan av utelek, men även att cykla i vårt område och att hjälpa till i rabatterna. Och ungefär så kommer väl vår sommar att få se ut, med förhoppningsvis en sån värme att vi kan åka och bada ofta, för några större utsvävningar har inte en ensam mamma som jag råd med. Lite små utflykter, kanske en eller två övernattningar nånstans, och sen mycket hemma. Så måtte det bli en fin sommar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar