Det viktigaste för mig är att behandla honom med den respekt jag själv förväntar mig av honom. Sen jag anammade denna grundregel; att vara mot honom som jag vill att han ska vara mot mig, har vårt "förhållande" blivit så mycket mer harmoniskt och lätthanterligt.
Uppskattar du själv att nån står som en hotfull skugga över dig och skriker på dig när du gjort något fel? Trodde inte det heller... Efter denna tankeställare höjs rösten här hemma bara vid absoluta katastrofer, och då reagerar Milton verkligen oxå. Ett barn som man hela tiden skriker på kommer snart sluta lyssna på dig eftersom skrik och arg röst blir vardagsmat och saknar substans och pondus.
En annan viktig sak är att jag låter Milton vara med och bestämma i vårt liv, och vara delaktig i vardagen. Han får oftast två (av mig utvalda) alternativ Tt välja mellan vilket ger honom känslan av att även hans åsikt är viktig. Och när våra helger kommer, får han själv välja film på Hemmakväll och även önska vad vi mer ska göra under helgen. Det jag har planerat blir han informerad om och så får han vara med och bestämma och välja vissa delar. Att vara förälder innebär inte att man är allsmäktig eller nån diktator.
Vår helg har precis börjat och jag ser fram emot varenda minut!
va bra skrivit. Dock tror jag (rätta mig om jag har fel) att många föräldrar, som har sina barn på halvtid, vill att deras tid skall bli så bra som möjligt och därför undviker man eller låter bli att ta många strider som kanske vi, som har barnen varje dag, tar, pga att det, hur mycket man än älskar sina barn, blir jobbigt att alltid försöka va en bra pedagogisk icke skrikande förälder.
SvaraRadera