Vi hoppas på vår...

Den här segdragna vintern gör oss inget gott alls längre. Småsjuka, trötta och allmänt kinkiga kan man väl beskriva allmäntillståndet. Milton frågar ofta när vintern tar slut, när vi ska slippa overall, överdragsbyxor och vantar... Vi pratar mycket om våren som ska komma, och vi har letat lite vårtecken hemmavid och hittade bla de första blommorna som kämpat sig upp!

När jag frågar Milton vad han vill göra nästa gång vi ska ses, är svaret oftast att han vill lägga pussel, läsa, leka med bilarna och rita... Härligt att hans önskemål för att få en perfekt kväll med mamma inte är svårare än så för mig att bemöta.

Nu till helgen ska vi i alla fall göra lite mer än att bara va hemma och leka. Tanken är att vi på fredag när jag hämtat på dagis ska köra till Hemmakväll där han får välja en film att hyra och även handla hem lite av deras fenomenala godis (har ni inte provat de chokladdoppade popcornen har ni missat något...). Så fredag blir en filmkväll i soffan som för min del med största sannolikhet kommer att kantas med 2000 "varför då?" under filmens gång...

På lördag kväll ska vi ut och äta på restaurang! Vi gjorde ju det strax före jul, lilleman och jag, och det pratar han fortfarande mycket om. Så det blir en repris på Jensens-besöket, men denna gång med lite sällskap av en annan familj om dom är friska och krya.

Så inför stundande restaurangbesök blev Milton klippt igår. Han var mäkta stolt över hur fin han blev, och jag är mäkta stolt över att han står helt stilla i duschen och låter mig köra med trimmern tills jag är nöjd med resultatet...

Han har även bestämt att han ska ha en vit tröja med knappar på när vi ska ut och äta. Lite fundersam är jag, för jag kan inte minnas att han har någon sådan...? Kanske en pik om att vi borde köpa en?

Just nu är han den motor jag behöver för att ta ett steg till, och ett steg till, och ett steg till... Han ger mig så fantastiskt mycket LIV och jag kan ibland känna hur jag slår på autopiloten och låter bli att tänka och känna när han inte är hos mig, för att sen ta igen det tusenfalt när han är hos mig igen. Bara den känslan när jag hämtar på dagis och han ser mig och hela han spricker upp i det mest äkta leende som går att uppbringa och han kastar sig i min famn... Eller när han sträcker upp sin lilla hand till min när vi går över gården till bilen... Eller när han säger att han inte kan sitta själv i soffan när vi ser på tv, för han behöver sitta i mitt knä för att må bra... Eller när han säger att han vill va hos mig alltid... Eller när han pussar mig på näsan och säger att "du är inte alls gammal, mamma!"...

Kan det inte bli fredag nu!!!! :)