Längtan...

En helg utan Milton har passerat. Jag har haft mer än fullt upp just denna helg, och faktiskt haft förmånen att ändå få träffa lilleman för en stund, så saknaden efter honom har inte varit så abnorm som den ibland kan vara mina Milton-fria helger.
Längtan efter honom är dock alltid lika stor. Jag längtar efter min son varenda vaken minut på dygnet, så kvittar det om han är på dagis eller om han är hos sin pappa. Jag kan till och med längta efter honom när han ligger och sover i rummet bredvid mig...

Detta är en så kallad "Milton-vecka", vilket innebär att han är hos mig måndag, tisdag, fredag, lördag och söndag. Och jag längtar!!! Längtar efter att få köra ifrån jobb vid tre, ha lite fjärilar i magen av förväntan, parkera bilen utanför dagis och se hur hans leende sprider sig från öra till öra när han upptäcker mig, och han kommer springande över gården och kastar sig i min famn. Det finns inget tillfälle som ger mig så mycket lycka som just detta ögonblick... Precis då finns det bara han, jag och vår kärlek till varandra och lyckan av att återses.

Från Palmfestivalen i lördags

Hur mycket jag (och Milton) än gillar att göra saker ihop med andra, är vår egentid det dyrbaraste vi har. Jag älskar att vara ensam med honom, att få umgås, prata med honom, ge honom nya upplevelser, lära honom nya saker och ha vår vardag ihop. Han ger mig så mycket styrka när livet är tungt, och hans omtanke om mig är rörande. Jag har gjort många fel i mitt liv, men ett stort rätt har jag lyckats med; min älskade son!